Ett äpple faller ibland ned mellan två träd…
På ena sidan kan man spåra musiken bakåt flera generationer,
och artisteriet och dragningen till scenen hittas på den andra.
Född och uppvuxen i Arvika, Värmland, musik fanns det överallt,
och där hemma stod ett piano.
Ett av mina allra första musikaliska minnen är
sittandes i min mors knä vid ett stort svart instument,
och kanske var det där allting började..
Men först var man ju tvungen att skaffa sig ett “riktigt” jobb,
och som 18-åring flyttade jag till Stockholm
för att etablera mig som VVS-montör.
Men Stockholm kunde ju erbjuda så mycket mer är detta,
och snart hade jag hittat pianobarerna som fanns “överallt”:
Det var här jag gjorde mina nya “skolår”. Lyssnade, frågade och övade.
Jag började frilansa en del runt -85-86, och 1987 togs
jag under Gilla Rydéns vingar.
Jobben rullade in och jag reste (rullade) runt på hotell i
Sverige, Danmark och Finland.
Det blev även 3 månader i Spanien 1989.
Men så blev jag erbjuden jobb på min gamla arbetsplats;
Amerikanska ambassaden i Stockholm.
Och 1990 gjorde jag ett alvarligt försök att leva ett “normalt” liv.
På ambassaden blev jag pappersvändare, och där hade jag säkert kunnat försvunnit bak en lämpa av pärmar och manualer.
Men mina talanger gick inte spårlöst förbi;
Snart blev jag anlitad till att spela på diverse officiella mottagningar
på ambassaden och vid ambassadörens residens.
Många goda miner och minnen. Två tar dock en särskild plats i hjärtat:
Vid ett av tillfällena så insåg jag snart att detta inte var den vanliga
gruppen av diplomater...
Nej, här gled det ena kända ansiktet efter det andra förbi;
Nils Landgren, Bengt Hallberg, Sture Nordin, Charlie Norman,,
I ett hörn stod Al Jarreau och såg cool ut:
När sedan Quincy Jones gjorde entre kände jag mig lite darrig..
Grattis Quincy Jones till Polar Music Award!
Tror nog ingen a dessa storheter kommer ihåg mig,
men jag glömmer det aldrig!
När Richard Nixon gick bort 1994 så hölls en minnesmottagning
på alla amerikanska ambassader runt om i världen. så även i Stockholm,
och jag blev tillfrågad om jag ville spela.
Det skulle inte bli någon sorgevaka och mitt pianospel kunde
sätta en lämplig stämning runt det hela.
När jag spelat en stund kom ambassadören fram och viskade:
“Göran, jag skall hålla ett litet tal,
och för att det inte skall stanna upp helt efteråt;
Kan du inte spela en av de melodier Richard Nixon själv spelade på piano?”
Och utan att vänta på ett svar gick Ambassadör Harris till
mikrofonen och äskade tystnad...
Så där satt jag... Vem visste att R.N. kunde spela piano?
Så kom minnes bilden! En svartvit TV hemma i Arvika,
och en man i kostym som med ryggen mot kameran
spelade “Home On The Range”.
Här uppstod dock ett litet problem; Jag har aldrig spelat stycket..
Jag såg ned på tangenterta och “lyssnade” till dem,
valde ett oerhört enkelt arrangemang,
och gick igenom ett par varianter inklusive lite trygghetspunkter.
(Ni som spelar ackord och s.k. “brukspiano” vet vad jag talar om)
Och så hörde jag mitt namn...
Det var med darriga fingrar jag gick ut på detta musikaliska “minfält”.
Ett litet felsteg och det hela skulle ha ändat i förudmjukelse.
Jag spelade så tunt och sprött som det bara var möjligt och i ett tempo som till och med Ray Charles skulle ha uppfattat som långsamt....
När jag med hög puls lät den sista tonen klinga ut
såg jag tårfyllda ögon runt mig.
Ett väldigt speciellt tillfälle och ett minne för livet!
1995 slutade jag på ambassaden.
Många goda minnen, men skrivbordet blev för trångt..
Sedan dess har jag rest runt över hela Skandinavien,
och en del runt Medelhavet.
Lycakdes till och med att kombinera jobbet som pianoentertainer med en kort intensiv karriär som dykinstruktör i Grekland..
De sista åren har jag till största delen varit verksam i Norge.
Här finns en fin pianobarstradition,
och här finns det tillräckligt med jobb som håller mig sysselsatt året runt.
Du undrar kanske om jag har något familjeliv?
Icke sa Nicke, men träffar jag någon som förstår mitt arbete och som är att lita på, vem vet...